Down under med Sanna

Så jag vet att det var jättelångt sedan jag skrev ett inlägg senast. Men har verkligen inte varit på humör för att blogga. Livet här nere flyter på som vanligt och snart bär det av tillbaka till Sverige. Mindre än två veckor kvar nu.

Förra veckan åkte vi till Hobart med familjen. Var ganska så roligt faktiskt även om vi inte besökte Salamenca, vilket jag hade tyckt var roligast. Istället så var det bio och Donken som gällde på fredagskvällen och på lördagen åkte vi skridskor. Enda stället i Tasmanien de har en ishall, så var tydligen värsta grejen, skridskor haha. Allt kändes så gammalt, som om ishallen var från femtiotalet eller något sådant. Men det var riktigt kul faktiskt, och för en gångs skull kände jag mig bra på att åka skridkor. För alla andra där sög verkligen. xD  Ethan var lite av en naturbegåvning dock, aldrig åkt förut, men efter fem minuter såg det nästan ut som han aldrig hade gjort något annat. Här har ni lite bilder i alla fall.

Jätterolig grej, för handikappade igentligen tror jag men var jätte kul att leka med :P

<3

Men ibland föll även han

Galningar

Sötisar

Annars har jag väll träffat lite kompisar och så under lovet, gått till stan ibland etc. Katharina verkar ha haft en helt underbar tripp verkligen! Rotary är helt klart en så mycket bättre organisation. Så om ni känner någon som vill åka på ett utbytesår, så är dem verkligen något att rekommendera. Hoppas allt är bra där hemma! Puss och kram Sanna <3

Så kl elva på torsdags morgonen, bar vi oss iväg på vår tvådags utflykt till Freycinet National park och Bicheno. Resan dit skulle ta ca två och en halvtimme, så vi var välutrustade med choklad, chips och frukt. Trots det så gick jag och Eva och köpte ännu mera godis när vi stannade halvägs i Campell town, hon har verkligen inte något bra inflytande på mig.

På bussen

Den internationella tjejgruppen :P

Jag och Eva, hon är en rolig än!

Vackert

Godis påfyllningen

Campell town

När vi äntligen var framme i Bicheno, så åkte vi direkt till vårt första stopp, nämligen Natureworld. Det är en jättestor djurpark, precis i utkanten av den lilla staden Bicheno. Eftersom det är lågsäsong nu så var det inte många människor där. Vi hade nästan hela stället för oss själva. Där såg vi nästan alla tasmanska djur som finns, men eftersom jag under min tid här besökt ganska så många olika djurparker, var det bara ett djur som var nytt och spännande för mig, nämligen en vit känguru. Så söt men ganska så skygg, jag var nämligen den enda som lyckades röra en.

Dags att mata djuren i Old Mc Donalds farm

Fint

Wombat, sötisen

Har kommer dem alla för lite mat

Eva

Matdags

Den vita känugurn

Seo hui

Matade djuren gjorde vi där. Allt från kängurus till getter. Men kängurna visste vad som skull hända redan innan vi börjat och kom hoppande från varje håll, lite obehagligt faktiskt. Dem attackerade ju en. En väldigt klurig en lyckades till och med sno påsen ur handen av mig. överlistad av en känguru hmm…

hmm mat, det ser ju tiktigt intressant ut

Attack

MM mumsfilibaba, haha där lurade jag dig allt ;)

Efter det lyckade djurparks besök åkte vi till hotellet för att checka in, väldigt fint faktiskt. De måste få ganska så mycket pengar till de internationella studenterna på skolan. Där var det bara att börja göra sig i ordning för vår pingvintur vi skulle gå på framåt kvällen. Att klä sig varmt var det som gällde, och det trodde jag också att jag hade gjort, men väl framme vid stället vi skulle åka från frös jag som en hund. Så en mössa införskaffades genast. Sedan bussades vi iväg tillsammans med många andra turister. Väl på turen fick vi veta allt det går att veta om pingviner. De gör saker rätt dem, de manliga pingvinerna är nämligen de som in princip gör allt. De bygger bona, städar upp efter dem båda två, tar bort all skit och fjädrar etc. Verkligen rätt. ;) Så söta är de också, urgulliga verkligen. Vi fick se dem hoppa upp ur havet och ta sig till varsina nästen och hitta sina partners, allt detta sker under en väldig ljudnivå, de letar inte efter sina partners lågmält precis. Det var så mysigt och spännande att äntligen har fått sett dem stiga upp här på Tasmanien.

I bussen på väg till pingvinerna med den nya mössan på :P

Eva :)

Middag åt vi på en italienare, riktigt trevligt faktiskt. Resten av kvällen spenderad på vårt hotellrum som hade blivit invaderat av Hye-jung, Seo hui , Max och Jay . Greg och Joung hade som tur var inte fattat att vi alla hängde där, de är nämligen lite små konstiga, om vi ska vara riktigt ärliga.

På italienaren

Mysigt

Morgonen efter gav vi oss av tidigt på morgonen. Först åkte vi till en utsiktsplats, Cape Tourville där vi kunde se ut över Freycinets halvö. Än kunde vi dock bara nästan se wineglass bay. Det var jättefint.

Eva vid utsiktsplatsen

Jag och Eva

Jag <3

Hye Jung

Fint

haha vilka bovar vi är va

Paul, en av våra lärare har en liten rast

Träffade några poliser också som berättade att den lilla promenaden vi snart skulle spatsera, är en av Australiens absolut jobbigaste, precis det man ville höra. Men vi gav oss i alla fall iväg till the saddle, där promenaden till Wineglass bay skulle börja. Alla följde med utom Paul, en av våra lärare som insåg att han nog inte var tillräckligt vältränade för den lilla promenaden.

Han ansåg sig inte vara tillräckligt vältränad

Fan va jobbigt det var och min förkylning som jag har råkat på hjälpte ju inte precis. Näsan rann, svetten rann och flämtningarna gick inte att stoppa. Jag och Eva hamnade ganska så snabbt längst bak i gruppen, vet inte vad alla asiater gör för något, men de är för tusan inte mänskliga. De verkade nämligen inte alls ha likas stora problem som vi, de traskade bara på. Väl uppe på Mt. Amos så njöt vi av synen av Coles bay och att vi bara hade nedför kvar till Wineglass bay.

Wineglass bay är helt otrolig! Om ni någonsin besöker Tasmanien så måste ni verkligen åka dit. Ledsen mamma, pappa och Mattias, men ni missade verkligen något helt otroligt. Så vackert, kristall blått vatten med en av världens finaste sandstränder. Det är inte för inte som stranden slår sig in på listan av världens tio finaste stränder. Så vackert, och det gjorde inte princip saken sämre att vi strax efter att vi ankomsten till stranden fick besök av tre delfiner som simmade upp alldeles i närheten av oss. Bara cirka en eller två meter bort. Helt otroligt.

Delfinerna, gud va häftigt det var

Hela internationella gänget <3

Internationella gänget igen

Så urfina!

Jag vid Wineglass bay

Tjej gänget!

Sedan var det ju dock klättringen tillbaka som gällde, uppför det jävla berget igen och tillbaka till the saddle. Fy fan va jobbigt, brände nog som tur var upp all choklad, som jag hade ätit dagen innan. Eva och jag slet och slet, även denna gång sist upp, men tillsammans med Max som inte heller orkade gå så fort, fast mest p.g.a. hans arm. Hmm vi är verkligen helt ur form. Väl uppe, gick vi till Wineglass bays utsiktsplats så vackert även där. Kunde också se var vinglaset skulle fått rum, från vilket stranden har fått sitt namn.

Wineglass bay

Så var det bara resan hem kvar, under den somnade alla, men oturligt nog så somnade jag och Eva nog först, och alla såg till att hämnas för våra fotostunder på vägen dit, och tog riktigt granna kort på oss, sovandes med öppna munnar.

Tillbaka på skolan var vi klockan fem där jag fick ett varmt välkommande av min familj som var där och väntade. Tills nästa gång <3 Puss och kram till er alla!

Så denna helg har varit riktigt, riktigt bra faktiskt!  I fredags var det shopping, sushi och bio som gällde med några av Launnis absolut trevligaste tjejer. Toppenkväll verkligen. Köpte en cardigan från cotton on, väldigt bra köp faktiskt, har nästan bott i den sedan dess. Så kallt här ju, så varma kläder behövs minst sagt.  Ett par shorts från sommarrean inskaffades också, till sommarn i Sverige tänkte jag. Jättefina, älskar dem verkligen och halva priset, mycket bättre blir det ju inte. Eva storhandlade också, hon är nog lika shoppinggalen som jag men kanske med en något större plånbok. Hon köpte världens finaste vinterskor, jag vill också ha! Är väll inte riktigt värt det dock nu när det bara är fem veckor kvar. Skulle bra gärna vilja ha dem dock, men någon härmapa har jag väl heller aldrig varit. Cirka fem toppar inskaffades också för hennes del. Hade lunch i stan också, för både jag och Eva hade ledigt sista linjen. Så mumsig Subway och kakor hmm… hon har jävligt dåligt inflytande på mig när det kommer till mat. Vi han dock inte med frisören innan vi träffade dem andra. Som då också hade slutat skolan.

Blev lite mera shopping men ingen hittade något fantastiskt men fortfarande kul. Seo hui och Hye jung är helsköna tjejer. Så när alla affärer hade stängt vid sex var det sushi som gällde på gamla favostället. Beställde buffe och gud va mat vi fick. Åt och åt och åt. Tror inte jag har ätit så mycket på riktigt, riktigt länge. Rullade ta mig fan till bion. Himmelskt gott dock, och världens trevligaste sällskap. Träffade också någon av Soi Huis gammal lärare som blev helt till sig när hon fick höra att jag var från Sverige. Hon bodde tydligen där när hon var yngre i några månader, och har åkt över hela världen, men inget land någonstans levde upp till Sverige och dess människor. Det ni, stolta svenskar kan vi nog vara när man hör något sådant.

Har så inte lärt mig min nya kamera än, efter de gamla gick sönder, så något suddiga men så här ser nästan Launnie ut på natten :P

Eva och Hye-Jung

Hye -jung and Seo Hui

Eva hon är en rolig än, börjar fakyiskt bli en av mina absolut närmaste vänner här nere!

Sedan var det bio som gällde, vi smugglade in några cruisers också, vilket gjorde det ännu bättre. Innan ni alla freakar så är det så man gör i sådana här småstäder i Australien. Vi såg water for elephants, ganska så bra faktiskt, men väldigt sorlig på sina ställen.

I går gick jag ut med Eden och Jo bara dansade. Var väldigt impulsivt men kul. Värsta syster, värdmamma grejen. Jess och pojkarna var inte hemma so passade på att ha lite kvalitetstid med dem. Något som bara vi kan göra.

Torsdag wineglassbay jippi!! xD

Så just nu sitter jag bara och försöker dra ut på detta inlägg så mycket jag kan för har engelska uppsatts som ligger här bredvid mig och väntar… Aja tills nästa gång puss på er <3

P.S. Tog lite söta bilder på katterna idag också, så mycket större nu. Här har ni!

Spike/Badger, som visade sig vara en tjej efter ca en vecka, det var en intressant överraskning, men vi håller kvar vid våra två orginal namn

Heidi

Benjamin

Fletcher och Heidi, har dem inteblivit söta nu!

Så jag vet att jag lovade att blogga för jätte länge sedan, men det har helt enkelt aldrig blivit av. Har gjort andra grejer och glömt bort det eller helt enkelt inte känt för det :P Så jag ska försöka att snabbt gå igenom veckan för er. Så i lördags färgade jag Katharinas hår! Det var jätte spännande men lite smått obehagligt. För om något gick fel var det ju mitt fel.

Jag gjorde det hur som helst, hade fått lite råd av Jo innan också, hon blonderar ju det nästan e gång i månaden, så det kändes ganska så bra. Så jag la i all kräm i hennes hår först topparna och sedan rötterna, precis som det stod på instruktionerna. Jag måste faktiskt säga att med det gjorde jag ett jävligt bra jobb! Inte ett hårstrå missade jag.

Läser instruktionerna, så jag säkert gör rätt!

Vi hade två paket för Katharina ar bara på tok för mycket hår för ett litet paket

Redo att köra

Projektet är påbörjat! Topparna är nu gjorda! xD

Liten förändring i alla fall

Hur kommer det att gå???

Efter en timme kunde vi dock tyvärr inte se någon stor skillnad. Så jag var ”ha i färgen en stund längre, det är lugnt” Jag visste ju att när man blonderar hår kan man faktiskt ha i färgen lite längre för so Jo hade berättat så går håret igenom olika stadier, blått, grönt, orange, gult och slutligen blont. Vi var nog mer på orange stadiet om jag ska vara ärlig, men Katharina freakade så vi tog ut färgen det stod nämligen på instruktionerna att inte ha i det över rekommenderad tid :P Så slutresultat blev väll lite orange men fortfarande ganska så bra, hon passar i blont!

Det färdiga resultatet xD Bara lite oranget

I tisdags på textilen i skolan gick jag och Eva till stan för att kolla i spotlight efter mönster till kläder och tyg. Vi hittade en jättesöt klänning, och brunt sidentyg, så nu får vi bara se hur det går att sy, jag är lite tveksam över vår förmåga om jag ska vara ärlig. Men vi ville ju köpa lunch också på Benjos, dem har världens godaste Sushi där! Haha kom på att det har jag nog glömt att berätta för er, jag tycker numera även om Sushi! Vad mina matvanor ändras. Men för att vara tillbaka i tid till vår nästa lektion var vi tvungna att springa hela vägen till Benjos och tillbaka till skola, men hann gjorde vi. Var ett riktigt roligt litet äventyr.

Torsdags däremot så drog vi till Kmart under vår lunch och extension. Var också riktigt kul, två nagellack inskaffades, ett lila och ett grått :P Tyckte dem var söta. En varm halsduk också, det har nämligen blivit så in i helvetet kallt här nere på södra halvklotet. Vill ha sommar igen inte vinter! En varsin varm munk åts också, inte heller världens bästa för vikten men såååå gott. Helt fantasiskt goda faktiskt, särskilt nu när det är kallt ute! Alltihopa för ca 150kr, ganska så bra va :P

Nu på morgonen har jag varit på bio med pojkarna i familjen! Var jättemysigt. Det är nämligen extrapris på helgmorgnarna om man vill se barnfilmer, men Jo kunde inte gå, jobbade, och Jess ville inte. Så det blev bara jag och pojkarna men det gjorde mig inget för dem är verkligen så söta så! Har verkligen varit en trevlig morgon.

Så för några dagar sedan fick jag denna fin, fina present från Mikaela. Är det inte bara för gulligt, en påse bilar var med också men vid detta fototillfälle var dem redan uppätna yum :P Älskar mina fina små örhängen och armband. Är hon inte gullig som tänker på oss här borta i andra länder. Hon är helt klart urgullig, och vår resa i sommar kommer bli störtskön, synd bara att Carro inte kunde för då skulle ju gamla gänget ha återförenats.

Så det här är våra fem nya kattungar. Här är de bara en dag gamla eller så men i verkligheten är dem idag en vecka och en dag gamla.  Bellas förlossning, eller vad man säger när det kommer till katter tog evigheter. Cirka tio timmar, och efter typ varannan så var vi säker på att hon var färdig, men sedan plötsligt så kom en till och en till och en till. Så nu slutligen är det fyra pojkar och en tjej. Den största gråa är Heidi , den andra helgrå är Fletcher, den grå med ljusare märken på sig är Spike, Benjamin är den hel svarta och den sista svarta med små vita tecken är Silvester. De är alla så söta!

Nu ar skolan rullande igen. Laxor och mera laxor verkar vara det som galler. Min engelska larare ar varst, upsattser pa upsattser, redan alldeles utmattad. Men forhoppningsvis blir det battre snart, nar jag har arbetat ikapp mig lite. Just nu sitter jag har pa geografin och har precis slutfort dagens forsta uppgift och paborjat min andra. Men snart ar det i alla fall lunch.

Idag efterskolan, ska jag till stan for att ha en liten fodelsedagsfika med Katharina. Hon fyllde ju namligen ar nar jag var borta, sa lite sent sadar, blir mitt firande for henne men det kommer bli sa kul anda. Nu har jag i alla fall fem veckor kvar till juni lovet, da ar jag ledig i tva veckor, yippie! Efter lovet ar det bara en vecka kvar och sen sa aker jag. Lovet ska bli jattekul. Jag och Katharina har pratat lite om att en dag ta bussen upp till Hobart och ga pa Salamenca Market och sa, och sedan aka hem pa kvallen. Hoppas det blir av, skulle vara sa extremtkul!!

Puss och kram pa er alla <3 Nasta inlagg blir definitivt om vara nya Kattungar och bilder kommer ocksa infogas. Sa alla ni som vill se dem, kanske Ella, kan vanta med spanning! haha de ar sa sota, fem blev dem denna gan :P

Vårt hotell i Alice Springs, tur att det bara var en natt, annars skulle vi ha dött, såååå trångt!

Frukost, gu va trött jag är, behöver lite stadsliv för att pigga på mig :P

När vi först ankom till Melbourne var vi alla glada över att äntligen komma tillbaka in i en storstad med människor, människor! Civilisation, vad vi har saknat dig! Första kvällen gjorde vi dock inte så mycket, letade och hittade slutligen vårt hotell trots alla byggarbeten. Hoppades på, att kunna gå på en fotbollsmatch, men slutsålt den kvällen, och även morgondagen. Vilken vi fick reda på var Anzac day. Vilket var väldigt synd, för det är den näst största matchen på hela året. Om jag bara hade kollat upp mera innan.

Trots alla våra motgångar hade vi fortfarande hoppet uppe, mest för att vi nu äntligen var i en stad. Så vi bestämde oss för att gå ut att äta. Slutligen hamnade vi vid docklands på ett Steak house. Mattias var i himmeln. Man kunde äta vilket kött och i princip vilka storlekar som helst, förutom riktigt små då förstås.

Ser ni köttbiten, allt bra lycklig nu va ;)

Morgon där efter hade vi planerat att gå i stan en stund, shoppa lite se oss omkring och förhoppningsvis försöka få några biljetter på svarta marknaden. Det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss, om man säger som så. Först var inga affärer öppna, eftersom det var Anzac day. Så då började vi gå mot fotbollsarenan, men då plötsligt, var vi i mitten av parader efter parader. Det var Anzac day, så alla gamla och ännu arbetande soldater, eller egentligen alla som hade haft något att göra med militären, var ute och firade. Veteran bilar, flygvapnet, människor som spelade på säckpipor med en varsin kilt på, ingick i paraden. I princip allt och alla ni kan tänka er var där och lite till.

Mamma med en veteranbild i bakgrunden

Parader, tror detta var flygvapnet

Jag i folkmassan

När vi tyckte att vi hade sett nog fortsatte vi promenaden ner till fotbollsplanen och en sak kan vi konstatera, biljetter på svarta marknaden är i princip omöjligt att få tag på här, i Melbourne, om man inte har några kontakter. Så vi kunde snopet vända om tillbaka till innerstaden.

Fotbollsarenan, tyvärr kom vi aldrig längre än hit :(

Jag läste lite i vår Australien bok och kom snabbt fram till att vi kunde gå till en aboriginsk galleria som inte var särskilt lång bort, så mamma tillslut kunde köpa sin efterlängtade bumerang och kanske någon tavla. Tyvärr var även det stället stängt, jävla Anzac day. Som tur var hade vi dagen innan kollat upp en Outlet som låg nära vårt hotell dagen innan, och då hade det stått att den skulle öppna vid ett. Det var det också, så lite shopping blev det tillslut, men även den var inte så jättebra, tror faktiskt jag var den enda som riktigt trivdes. Vi vandrade hem ganska så tidigt den dagen. Vet inte riktigt vad mamma, pappa och Mattias gjorde den kvällen, gick ut och åt på någon smaskig restaurang antar jag. Själv så gick jag ut och träffade några gamla kompisar från collage, som hade flyttat till Melbourne och börjat på Universitet där, för några månader sedan. Det var väldigt kul att de dem alla igen.

Morgonen efter skulle vi hinna med mycket. Först hade vi tänkt åka great ocean road, vilket man egentligen behövde en hel dag för. Vi hade dock bara ungefär en halv eftersom vi på eftermiddagen skulle åka och se mammas gamla gymnasiekompis Camilla, eller jag tror i alla fall det gymnasiet.

Great ocean road var jättevackert, även om jag hade jätteont i magen första halvan av turen och att vi inte han med de mer spännande delarna.

Great ocean road

Matte nere på stranden, på den kända kuststräcken

Någon konstig fyr

Älskar det <3

Fyren igen

Matte och pappa

Se vi var allt där på Great Ocean Road

Vackert!

Jag vid en kängruskylt, gud vad jag har väntat på en bild med denna coola skylt

Ett vattenfall vi great ocean road

Vid vattenfallet

Fint va, jag borde bli en fotograph, hmm... kanske inte

Att träffa Camilla var väll trevlig också, särskilt för mamma! Synd bara att vi inte han med någon vingård där heller, som tanken hade varit i början. Hmm… ingenting verkade gå vår väg i Melbourne.

På ett urgulligt litet ställe, vet inte riktigt vad det var egentligen, café, restaurang, eller bara ett vin/öl ställe, vem vet. Men gulligt var det-

På onsdags morgonen var det dags att säga hejdå. Lite shopping han vi dock med först på morgonen, riktigt bra shopping faktiskt. Men efter det var det iväg till flygplatsen, där vi äntligen hittade en affär som sålde fin fina bumeranger. Så en sådan inskaffades tillsammans med en fin liten tavla. Så var det att säga hejdå till familjen, och för dem att åka hem igen till Sverige och jag tillbaka till Launceston. Lite sorligt men nu är jag hemma igen snart, bara åtta veckor kvar. Puss och kram på er allesammans, nu är vår stora resa äntligen slutdokumenterad. Så i fortsättningen har ni söta små kattungar att se fram emot, fika med Katharina för att fira hennes födelsedag, kanske en blekning av håret på henne också till helgen, vi får se. Skolan har ju också startat igen, kanske inte så kul men ett måste. Puss <3 <3 <3

Denna morgon var det också tidig uppstigning, halv sex denna gång. Den tidiga morgonen blev dock genast bättre när jag så min fallande stjärna, två minuter efter jag hade vaknat. Så häftigt. Natten i Swagen hade också varit riktigt bra, världens bästa sömn faktiskt, synd bara att den inte räckte längre. Dusch och frukost och sedan bustur till Kings Canyon var det nu som gällde.

I Kings Canyon skulle vi gå på en över tre timmars promenad, men mamma, jag och pappa var nog inte så smarta. Vi tog nämligen av oss alla tjocktröjor och sjalar och sådant inför promenaden. Vi trodde nämligen att det skulle bli så varmt så, ganska så snart i alla fall. Det ända vi inte hade räknat med, var att klockan var ungefär sju och solen höll precis på att gå upp, och att det nog faktiskt skulle ta en timme eller två innan den började värma upplandskapet runt omkring oss. Så de första två timmarna frös vi, särskilt mamma. Den sista var dock riktigt varm och skön.

Kings Canyon var alldeles, helt otroligt häftigt. Var nog vår allas storfavorit på dennas tredagars camping. Först började vi med uppstigningen uppför Canyonen, det var trappor på trappor. Så där blev vi lite små varma i alla fall, fast det försvann dock strax därefter, för lite blåsigt var det.

Klättringen uppför...

Ganska så många trappor, och som ni nog kan ana så är vi redan ganska så högt upp.

Jag på toppen av klippan. äntligen uppe <3

Paus

Mamma, pappa och Mattias, saknar er redan <3

Vackert! Älskar det här fotot

lite rolig sådär, va söt du är mamma <3

ännu lite uppför

Under den här turen berättade vår guide massa intressanta fakta och historier om Canyon, växterna, djurlivet och om aboriginerna och hur de använde sig av naturen. Hon berätta bl.a. om denna pygmé koala som bodde här ute i outbacken, i ett speciellt räd som hon pekade ut,  i det hittade hon också en som hon visade oss. De var nämligen så små, eftersom de inte kunde få i sig tillräckligt med vatten, p.g.a. torkan i öknen. Så deras anpassning hade fått bli att vara lite mindre än sina släktingar. Vi samlades alla snabbt kring trädet för att ta kort på detta helt otroliga väsen.

Trädet där pygmé kolaorna skulle bo

koalan

Kort därefter fick veta att vi kunde köpa precis det gossedjuret på chickenfeed för två dollar. Jävlar vad snopna vi blev. Måste dock till vårat försvar säga att vi nog alla funderade över tanken att detta inte var riktigt sant, men vi drog nog alla slutsatsen att en guide kan nog inte bara ljuga sådär. :P

På turen fick vi se Canyon från alla möjliga olika synvinklar, med Canyon fick vi även se garden of Eden och mycket annat smått och gått. Allt lika vackert.

fint

Här promeneras det

Jag

pappa

mamma

Jag med canyon i bakgrunden

Jag och brorsan

Så snygg så :P

Garden of Eden

Jaag igen <3

Hela familjen samlad

Vilopaus

Mattias <3

Kings Canyon

Matte och Pappa

När höjdpunkten på denna tur var över var det dags att åka till en campingplats och göra lunch igen, även denna gång räckte inte maten. Som tur var kunde vi gå till en kiosk och införskaffa lite mera mat och godis att ha med oss till bussturen. Väl på bussen ville vår guide att vi alla skulle leka lekar. Allt från hänga gubben till pictionary, hon hade tydligen aldrig läst Australiens väglagar om bälte är obligatoriskt vid alla situationer, även i bussen. Vi som satt längst bak i bussen, som för det första inte hade någon chans att vara med och leka, för vi inget såg, och för det andra var väldigt inne i varsin bok, tjatade och tjatade hon på. Vet inte hur många gånger jag sa nä det är lugnt, vi behöver inte vara med… Blev ganska så irriterad till slut om man säger som så.

Slutligen nådde vi alla fall Alice Springs, där vi checkade in på vårt hotell, åt middag och såg alla fram emot morgondagen, då vi äntligen skulle återvända till civilisationen. Puss och kram, två inlägg på samma dag, rekord va :P Ska försöka hinna med ett imorgon med så jag blir färdig med vår resa. För det är ju så mycket annat som har hänt och kommer att hända förhoppningsvis, i alla fall.

Denna morgon var det uppstigning i gryningen kl fem, för vi var tvungna att vara uppe och redo att åka till Uluru klockan sex för att där bevittna en så verkligen vacker soluppgång.

Visst var den vacker och så mysig! Detta var definitivt bättre en solnedgången kvällen före. Skiftande färger var det överallt, en så magisk morgon. Dock precis lika många människor, men denna gång gick vi lite längre bort, och kom då som tur var bort ifrån folkmassorna.

I väntans på soluppgången

Kan den inte stiga upp någon gång...

Pappa med Uluru i bakgrunden

Så vackery

underbart <3

Jag blevverkligen helt förälskad i Outbacken denna morgon!

Mamma och Mattias, så söta

Spana in alla dessa färger, där ser ni Kata Tjuta i bakgrunden, där gårdagens utflykt hölls

Pappa sprang iväg på en upptäckstur igen som vanligt... sniff, sniff...

mamma och pappa <3

Och där kommer slutligen solen :P

När vi alla hade bevittnat och sett tillräckligt av den fina klippan och den helt otroliga solen bar det av tillbaka till bussen, men väl där saknades någon. Det var en tjej från Taiwan, men efter en kvarts väntande dök hon upp och vi kunde bege oss till det aboriginska kulturcentret.

Det var här flugnätet inskaffades, i övrigt var det inte så jätteintressant. Men även här fick vi vänta en kvart på en särskild person, även fast våran guide hade sagt till oss alla innan, att det var extra viktigt att vi var tillbaka i tid, för att vissa som t.ex. jag ville gå hela vägen runt Uluru. Så efter detta besök blev allt jättestressigt och vi var alla lite orliga över hur vi skulle hinna. För att istället för att ha mer än tre timmar på oss att gå runt Uluru, vilket var den rekommenderade tiden, hade vi lite mindre än två. Så pappa och jag bestämde oss för att försöka gå hela vägen runt, medan mamma och Mattias som mådde lite sisådär bara gick halva. Det var jättefint verkligen! Så häftigt. Den röda färgen i hela Australiens outback är förresten rost. Uluru, Kata Tjuta och all sand skulle utan rosten som kommer från gamla gruvor i landet vara gråa! Då skulle landskapet inte alls vara så fint som det är idag, så ibland är lite rost inte så dumt.

flugnätet, var han inte en riktigt sötis <3

När vi hoppade av bussen kände vi oss alla lite stressade, så vi satte upp en raks takt. Jag och pappa gick snabbast. Var runt på ca en och en halvtimme. Promenaden var verkligen vacker, blir så häftigt när man ser klippan så nära. Vattenhålen och de tropiska klimaten runt dem var också superfina. Efter rundgången runt klippan så gick vi på en guidad tur, med en aborigin. Det var riktigt spännande, vi fick höra massa berättelser både om deras vardagsliv förr i tiden men också historier om deras tro, en berättelse handlade t.ex. om en magisk jättehund som attackerade stammen.

Var ju tvungna att stanna några gånger på promenade och ta kort också så vi kunde bevisa att vi verkligen hade gått hela vägen rut ;)

Pappa

Mattias på deras tur

Pappa igen men vid en annan del av klppan, se vi gick runt :P Ser ni elefanten förresten?

Tyckte denna del av klippan var cool, ser lite ut som ett hajgap

En elefant även här, ser ni?

Pappa <3

Vid ett av två vattenhål.

Så då var det dags att säga adjö till Uluru och åka tillbaka till lägerplatsen för att äta lunch och sedan dra vidare till Kings Canyons campingplats. Till lunch fick vi en macka var, en! Det var allt, mer räckte det inte till. Så iväg gick man fortfarande hungrig.

Här ser ni våran "fina" campingplats

i denna byggnad fanns alla toaletter och duschar

Dem små huslikande sakerna var tälten, och i den där grön byggnaden åt vi alla måltider på ett bord som inte riktigt räckte till alla att sitta vid ;)

På resan till Kings Canyon stannade vi vid en rastplats för att se en saltsjö och ett annat berömmt berg.

Med det berömmda berget i bakgrunden, dock kommer jag inte ihåg namnet på det :P

Mattias <3

Jag med saltskön i bakgrunden, det ser faktiskt nästan ut som en riktig sjö eller hur!

De långa ensliga motorvägarna som går genom den Australienska outbacken och som nästan aldrig svänger, de kan gå spikrakt i flera kilometer på vissa ställen.

Fem timmar senare var vi framme vid Kings Canyon, där vi åt middag. Även denna gång tog maten slut, fast mätta tror jag i alla fall alla i vår familj blev. Idag hade jag bestämt mig för att sova i en Swag, jag var tvungen att prova på det en gång i alla fall! Men då kom problemet med sovsäckarna, inga denna natt heller verkade det först som, men efter en del tjafsande från pappas sida så dök dem tillslut upp. Så pappa och jag bestämde oss för att satsa på en varsin swag, men mamma och Matte var fegisar igen, mamma mest, för att hon var rädd för att snarka :p

Det var så häftigt med alla stjärnorna, det blir verkligen många när man är sådär mitt ute i ingenstans, i totalt mörker. Såg fyra stjärnor falla den natten och en på morgonen, så nu får vi bara vänta och se om mina önskningar kommer att uppfyllas. :P Det blev en ganska så lyckad dag tillslut faktiskt även om vi nog var lite småhungriga sådär.

Puss och kram på er allesammans, hoppas ni har det bra hemma i Sverige <3

Här sitter jag på bussen på väg ”hem” eller till vårt hotell i Alice Springs. Vi har nu varit på en tredagars tripp genom ”the red centre”, Australiens Outback. Jag kan minst sagt säga att vi har varit med om mycket! Så mycket, mer än jag egentligen kan skriva om på ett blogg inlägg. Så kanske flera kommer att krävas eller så får ni helt enkelt stå ut med ett stort och gigantiskt, förmodligen det största hittills. Ja vi får se hur det blir. Nu är det bestämmt det kommer att bli tre :P

Hursomhelst började resan med en orolig flygning från Cairns till Yuluru flygplats, i alla fall från mammas synvinkel. Jag måste faktiskt säga att hon jagade upp mig där ett tag också, fast jag fick för mig att vi hade en terrorist ombord :P flygvärdinnorna var nämligen alla på ena sidan flyget, diskuterandes, förmodligen om något så löjligt som mat eller semestrar, men jag fick för mig att vi var under bombhot, så löjligt eller hur. Det märks att jag har suttit för mycket bredvid mamma på flyg eller hur, bombhot pfft…

På Cairns flygplats med hatten på :P

Det var först efter flygturen som bekymren började, ingen var nämligen där för att hämta oss från flygplatsen. Vilket, Terese, vår reseledare hade informerat oss om att de skulle göra. Så vad skulle vi göra nu? Som tur var hade pappa numret till organisationen som höll i turen, De berättade att vi hade fått helt fel information. Vi skulle nämligen ta en buss till ett hotell i närheten, det var först där vi skulle hämtas. Under bussturen dit insåg vi att vi hade missat första halvdagen av turen, en annan sak vi inte hade någon aning om, tack Terese :P För den började nämligen i Alice Springs den morgonen inte från Yuluru. Så vi räknade snabbt ut att vi hade missat kamelturen och lunchen! Detta gjorde oss lite oroliga om man säger som så, för vi visste inte när nästa måltid skulle komma att bli.

Väl vid hotellet blev vi och ett äldre franskt par upphämtade, även de hade inte ätit någon lunch men som tur var visste guiden nog det, för vi stannade på en bensinmack där vi kunde köpa mackor och en och en halvliters vattenflaska var, för det var man tvungen att ha med sig. Sedan var vi på väg till lägret, där vi först var tvungna att betala för våra sovsäckar som vi hade bokat i förväg, vi skulle nämligen campa. På något sätt tillkom dock en summa på nästan tusen kronor, för inträde till nationalparken och som de upplyste franskparet om, som faktiskt om det är möjligt, hade ännu mindre koll på den här resan än oss, gjorde man så med alla centrala kostnader i alla länder, hmm… vet inte riktigt om det stämmer med alla våra tidigare resor vi har gjort i världen. På de flesta ställen om allt ingår så ingår också allt. Men detta stakars gamla par från Frankrike verkade inte ens ha koll på att det var camping som gällde och att man behövde sovsäck, var nog värsta choken för dem.

Efter det hämtade vi upp resten av gruppen och det visade sig att vi var en grupp på cirka tjugo personer och av bar det till Kata Tjuta, en grupp av berg i samma nationalpark som Uluru.  Det var fint det! Över huvud taget, naturupplevelserna på denna tur har varit helt otroliga, så häftigt! På vägen dit såg vi Australiens största ödla korsa gångstigen. Det är så coolt att se alla dessa helt fantastiska, magiska djur som man tidigare bara hört om i eller som högst sett de i en djurpark, så här ute i det vilda, så häftigt.

Jag vid Kata Tjuta

Jag och mamma, saknar dig <3

Pappa och Mattias <3

Jag <3

mamma <3

Kata Tjuta

Australiens största ödla, detta är en liten en :P

På upptäcksfärd

Den saknade familjen puss på er <3

Vackert :P

promenad

Vackert, vackert, vackert <3

Mamma och Matte

Pappa på upptäcksfärd som vanligt :P Vi började kalla honom en sniffhund :P

Så fint!

Våran buss, med våra hattar i bakrutan

Jag, mamma och pappa stortrivdes verkligen på hela denna promenad, gud så vackert. Mattias däremot, han var klart bestämd på att detta var och skulle bli det tråkigaste han hade gjort i hela sitt liv. För han har nämligen klagat ända från Port Douglas om hur tråkig och hemsk denna utflykt kommer att bli. ”Det är bara en jävla sten i mitten av ingenstans!” Alla flugor som finns där, tyvärr, gjorde inte direkt upplevelsen för honom bättre, om man säger som så. Visst var de irriterande, ibland hade man cirka femtio stycken på sig på en och samma gång, min hatt var ibland svart av alla dessa flugor.  ”De här jävla flugorna, kan de bara inte dö! De borde göra något stort förstorningsglas och bränna ihjäl dem alla” Andra dagen köpte han ett flugnät.

Efter det åkte vi till en solnedgångsplats, där vi skulle titta på solnedgången över Uluru. Det var nog den mest marknadsförda och hysteriska händelse jag någonsin har varit med om. Det var tusentals på tusentals människor där. De flesta var där med någon sorts organisation, så champagneglas och uppdukade middagar fanns överallt. Så mycket människor, lite för turistigt, om jag ska vara riktigt ärlig. De flesta hade nog dock gjort ett bättre val av en organisation än oss, för vi fick mousserat vin i en grön plast kopp med en kaka, istället för deras lyxmiddagar. Den konstigaste kombinationen jag någonsin har varit med om, och mousserat vin i en grönplast mugg?? Hur dyrt kan det vara att köpa plast champagne glas?

Jag vis solnedgången vid Uluru

Jag och mamma vid Uluru

Solen är på väg ner

Uluru eller Ayers rock som det tidigare hette

Champange i en grön plastmugg och kakor

Påfyllning

Solnedgången var väl om jag ska vara lite ärlig väldigt vanlig, inget speciellt med den, några häftiga färger på Uluru vet jag inte riktigt om vi såg. Fast det är en häftig klippa.

Av bar det till lägerplatsen. Väl där skulle alla hjälpa till att laga mat, inte alls som vi hade trott, att någon skulle göra det åt en, här skulle vi göra det själva. Så cirka tjugo personer försökte alla hjälpa till att laga mat på fyra skärbrädor och en grill. Det blev ganska så tafatt om man säger som så, för någon form av uppdelning på uppgifter gjorde inte vår guide heller. Det blev verkligen inte vad vi hade tänkt oss. Sedan spenderade vi en stund runt lägerelden och berättade spökhistorier, inte riktigt heller vad mamma och pappa hade tänkt sig. Spökhistorier runt en lägereld tror jag nog de tyckte att de hade vuxit ifrån vid det här laget.

Efter det så skulle alla ta ett tält, eller om man ville, en swag. En swag är en sorts eget tält/sovsäck liknade sak, med en madrass i. Egentligen en stor sovsäck med en tunn madrass i gjord av tälttyg, i den stoppar man senare i en sovsäck. Vi valde alla tält första natten men när vi skulle gå och hämta våra sovsäckar så var dem slut! De hade tagit med sig för några, fast vi hade bokat i förväg. Två danska tjejer fick inte några sovsäckar heller. Tillslut letade vår guide reda på några täcken, men den natten fick vi sova utan överkast, lakan eller någonting sådant. Vem vet vilka som hade sovit i dem sängarna innan oss eller vilka djur som bodde i dem! Vad äckligt! Sov gjorde vi i alla fall och tur var väl det för nästa morgon var det uppstigning klockan fem. Så ca sex timmars sömn fick vi.

Puss på er alla, saknar er <3

Dagen efter regnskogen var det ytligare en dag av sol och bad som gällde, innan det bar iväg till det stora barriärrevet. Båtturen dit var lång och ganska så tråkig. Under resans tid såg det dessutom gråare och gråare ut och tillslut så började det regna. Snabbt sprang alla ner från soldäcket av båten. Mer och mer deprimerade blev vi alla också, regn när vi ska vara ute hela dagen, så tråkigt! När regnet regnade som värst så tyckte de som hade utflykten att det var en bra idé att prata om alla de hemska farorna vid revet. Manetfaran var tydligen ytterst stor idag och vi borde vara mycket försiktiga, dem som jobbade där hade till och med sätt några. Men som tur var hyrde de ut lycra dräkter som skyddar mot dem. Men mamma var i det här laget helt hysterisk, och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag hon ångrade resan helt och hållet, där ett tag. ”Om vi kommer hem, så tycker jag vi köper en flaska champagne, och skålar för att vi fortfarande lever!” Sådant sa hon hela tiden :P

Strax där efter klarnade det dock upp och våra humör ändrades lika drastiskt, förutom kanske mammas, som fortfarande var väldigt orolig inför snorklingen.

Uppe på soldäcket efter regnet, ganska så mysigt faktiskt

Pappa och Mattias, vet inte vad pappa gör för min hmm.. :P

Kan vi se något av revet än? Kan vi det ;)

Väl framme vid anläggningen där vi skulle hålla till, vart det ganska hysteriskt! Det kändes som att alla sprang omkring och trängdes för att få sitt egna bord, snorkelutrustning och lycra dräkter. Men tillslut lyckades även vi, lite mera försiktiga svenskar att få ett bord, dräkter och snorklar.

Med Lycra dräkterna på, redo att hoppa i :P

Jag, är jag inte vacker i den "undebara dräkten" hmm, kanske inte, men jag är ju i alla fall säker!

Så då var det dags att hoppa i, och i bar det, och så väldigt spännande det var! Först, dock så måste jag faktiskt säga att jag nog tänkte vad hade vi gett oss in på?! För människor var det överallt både till höger och vänster, och krockade gjorde man också, med alla möjliga. Men vi simmade i alla fall en bit bort, men i myllret hade vi lyckats slarva bort Mattias och Pappa. Mamma var mamma igen, och blev så orolig, så orolig, och fick kallsupar om vart annat. Så jag tog henne till några bojar och lugnade ner henne, och sa att det nog var tillsammans och att hon inte skulle oroa sig! Sedan gav jag henne en kort lektion i snorkling vilket nog var välbehövt, för efter det så gick det mycket bättre!

Iväg simmade vi till korallerna och fiskarna, och gud så vackert det var! Alla olika sorts koraller och fiskar i alla olika sorters färger, och formar, så häftigt! Det var fiskar som var närmare en meter långa, som simmade om kring där nere. Vissa fiskar var halvstora och simmade i små kompisgäng på 2-8 stycken. Vissa andra halvstora fiskar simmade ensamma och var i alla möjliga neonfärger. Vissa åt koraller medan andra bara chillade i havet. Ibland simmade jag och mamma in i stora stim av småfisk av uppåt tusen fiskar. Små stim fanns det överallt, och dem var allt från tio centimeter fiskar till en centimeterlånga, och stora var stimmen, så stora. Verkligen vackert.

Sedan var det dags att simma tillbaka upp, det var ju lunchdags. När vi i princip var upp så såg vi några välbekanta ansikten, det var pappa och Mattias, även dem på väg upp. Jag tror nog mamma aldrig har varit så lättad i hela sitt liv. Till lunch hade vi en buffé som inte var så vidare värst men färsk frukt som ananas och melon hade dem i alla fall.

Här äts det!

Efter lunchen bar det i väg på en liten båt tur som hade glas på botten. Så i den åkte vi en stund och fick en liten större uppfattning om hur stort revet faktiskt var, helt enormt.

I Båten!

Spännande!

Men vi hoppades fortfarande på att få så en sköldpadda eller något annat häftigt, som vi inte hade lyckats se när vi hade varit ute och snorklade. Turen närmade sitt slut och vi insåg att vi nog inte skulle få göra det denna gången heller, men då såg vi en sköldpadda, ganska så stor var den också. Två sekunder senare hade vi även sett en haj, inte så jättestor kanske, 1-2 meter, men en haj var det icke desto mindre. Det värsta var att vi såg den cirka femtio meter från där vi snorklade. Om det brydde vi oss dock inte, för efter båtturen var det snorkling igen som gällde. Men mamma följde inte med denna gång, hon mådde lite illa, kanske svalt för mycket saltvatten på turen innan.

Redo för nästa tur i revet!

Här klär man på sig

Kan dem inte bli färdiga snart? Jag vill ju i ju... :P

Dags att hoppa i!

Äntligen en annan som också är redo!

Nu är vi på väg!

På väg till stället där man tar på sig all utrustning innan man hoppar i

Här fixas det

Pappa på väg i!

Nu är vi också redo!

Och i bär det!

Så i var vi igen, men denna gång var det lågt tidvatten, så man såg allt det man såg förra gången men så mycket närmare. Ibland var det nästan så man oroade sig över att man inte skulle komma över reven av koraller utan att nudda vid något. Jag drömde mig helt bort i den vackra synen, pappa och Mattias gjorde nog lika dant, för plötsligt var det någon som visslade på oss och sa till oss att vi var för långt ut. Så lite längre in fick vi bege oss igen. Verkligen helt otroligt, en av de häftigaste sakerna jag någonsin har sett!

På väg upp efter turen!

Ganska så nöjd

Och ganska så trötta

Nu är det bara sista jobbet kvar! Att ta av all utrustning

Men om ni någonsin ska åka ut på en liknande tur till stora barriärrevet är nog mitt tips att åka med en mindre, mer personlig båt. På denna utflykt blev på tok för mycket människor. Så de andra borde nog ha lyssnat på mig tidigare, för jag ville nämligen på en sådan men blev ner röstad. :P

På båten på vägen hem

Hej då barriärrevet och anläggningen vi var på

Så söta <3

På en promenad på for miles stranden

Idag var det solandes vid poolen som gällde, men vädret var ju helt klart sådär!

Efter det bar det av hemåt igen, väldigt trötta men nöjda människor följde med båten hem. Dagarna som har följt har vi hållit till vid stranden och poolen, men vädret har varit sisådär. Så nu ser vi alla fram emot morgondagens äventyr, då det bär av till Uluru och vår campingtur. Vi får se hur det går ;) tills nästa gång xo Goodbye Port Douglas <3